Karro, Tokyo och U2!

Hej kära barn! Här kommer en lite seg blogg från Tokyo-resan och U2! Bilder och lite mer grejer kommer imorgon!

Torsdagen den 30e november.

Dagen började med uppstigning klockan 08:20. Jag gick och tvättade ansiktet på toaletten och började lägga fram saker att ha på mig. Sedan gick jag ned och lyssnde på dagens schema, och drack espresso.

Klockan ~09:00 så skulle vi hämta upp Karro hos hennes värdfamilj. Vi var lite lite sen, men det gjorde nog inget. Karro var redo och väntade på att vi skulle komma(Det är en av de få gångerna hon är redo och väntar på något, enligt hennes kontaktperson. Hon kan tydligen vara lite seg på morgonen!).
Vi skulle åka till Tokyo idag och ha lite sightseeing. Jag förstod dock inte att vi skulle gå själv!

Vi kom fram till Tokyo runt 10:00-10:30. Vi åkte till Nipponbashi. Där blev kopplet avtaget, och vi fick åka runt i Tokyo som vi ville. Shibuya var ett av målen, och jag hade fler önskningar.
Jag ville åka till:
Shinyuku(Park Hyatt, där Lost in Translation spelades in.)
TOKYO DOME!(Självklarhet?!)
och såklart Shibuya.
Vi åkte först till Shinyuku och såg på hotellet - Park Hyatt. Jag skakade nästan när jag gick in i byggnaden. Det var exakt som i filmen, nästan. Men det var lite som en labyrint också. Det var svårt att förstå vart hotellrummen var. Hissarna vi åkte, tog oss bara till de höga våningarna. Men coolt var det! Vi var där och gick i korridorerna. Tog lite bilder gjorde vi också. Helt otroligt! När jag kom hem till Mitsusawa nu igår så såg jag lite på Lost In Translation.. Jag märkte att en av personerna som jobbade där i filmen, fortfarande jobbar där! Han sprang och letade taxi åt mig och Karro efter vi gick! FÖRSTÅR ni hur häftigt detta är? Jag var i samma byggnad som Bill Murray tassat omkring i och spelat in en film! Historisk plats! Tacka gudarna för Shinyuku!
Jag ska börja spara pluring nu varje månad. Ska bo där i mars har jag bestämt, med familjen!

Vi åkte sedan till Shibuya, för att se det omtalade övergångstället. Jag trodde verkligen att det skulle vara större än vad det var. Blev ganska chockad. Allt ser annorlunda ut när man ser det med egna ögon, men gud så coolt det var. Vi gick och åt lunch på McDonalds. Sen efter det så tog vi en kaffe på Starbucks. Det häftiga där var att vi planerade att sitta på samma plats som kameramännen i Lost in Translation(Då Scarlett är i Shibuya och tassar.). Det var inte dåligt häftigt! Vi satt verkligen där dom satt och filmade!!!!!!
Shibuya är riktigt vackert och enormt. Men det är som sagt mindre än vad jag trodde.

En otroligt knasig sak hände i Shibuya.
Det hände när vi satt där och drack kaffe och pratade. Jag knäppte en massa kort med kameran på övergångstället - och rätt vad det är så kommer det två U2-bussar och kör förbi. Jag skriker till och säger "KARRO!!! TITTA! U2S TURNEBUSSAR!!!". Karro tittade på bussarna och blev helt stöss. Jag sitter alltså med kameran i handen, och tar inte kort på det jag ser! Karro skriker åt mig:
"MEN TA KORT DÅ!!".
Jag börjar skaka och får fram en fjuttig bild. Sedan skrattar vi gott. Jag satt verkligen med kameran i handen, och tog ingen bild.

Efter Shibuya så tar vi och åker en snabbis till Tokyo Dome. Jag kände att jag verkligen behövde se den underbara platsen, där några av världens bästa konserter tagits plats!
När jag kom dit så skakade jag lite gott. Jag pepprade fram en massa kort med kameran.
Jag sa till Karro, att jag skulle ha en bild när jag kramar väggen av byggnaden - och det fick jag minsann! Jag kramade väggen så ömt och varmt. Förstår ni att jag var där? Det gör minsann inte jag.

Sen åkte vi till Ginza och Nihonbashi. Vi skulle åka vidare till konserten!

- U2 -

Vi kommer fram ~20min efter insläppet och går i lugn och ro(eller försöker. Jag var helt till mig.). Vi skulle in på N-sidan av arenan.. Jag blir lite orolig eftersom att vi inte går ned på marknivå, men det är lugnt tänkte jag.
Vid insläppet så frågar jag biljettkontrollanten:
"Är dessa biljetter för ståplatser nere på golvet?". Hon svarar:
"Nej, dessa är sittplatser, här uppe på läktaren.".
Jag tittar på Karro, och börjar nästan gråta. Vi köpte dom dyraste biljetterna, och fick SITTPLATSER! Jag var så förbannad så att jag nästan tänkte gå därifrån.
Jag antar väl att bilderna säger mer än tusen ord, så jag kör på det istället.
Vi sitter där innan konserten och beklagar oss och är svinsura. Jag gick till och med till tre olika vakter och frågade om det var möjligt att byta biljett. Jag hade bytt in min biljett OCH betalat en ny, bara för att få stå på golvet framför scenen. Det dummaste är ju som sagt att vi köpte dom dyraste, absolut dyraste biljetterna. Dom var helt seriöst så långt bort som man kunde komma. Ljudet var superhögt, men vi kände ingen som helst bas(vilket bidrar till en hel del konsertkänsla.).
När konserten väl började så var det andra bullar. Jag fick gåshud och grät nästan.

Låten heter "City Of Blinding Lights". Herrejesus så bra det var. Bono sjöng som en gud. Jag hade lurkat lite och sett tidigare spelordningar på konserterna innan denna(Turnén alltså). I Nya Zeeland så spelade dom också denna låt som första låt. Den var helt otroligt bäst. Andra låten var "Vertigo"!
De spelade så gott som alla låtar jag ville höra, förutom "Stuck in a moment", men det var bra ändå. Jag blev chockad när jag hörde "The end of the world". Den är så, så, SÅ bra live. Det är otroligt vilken bra låt det är!
Efter ungefär 5-6 låtar så pratade han lite(var säkert lite tidigare). Han stod och prata om våra fädrar och sin pappa, och dedikerade nästa låt till sin pappa, samt alla andra eftersom att vi alla har dom. Det blev "Sometimes You Can't Make It On Your Own". Herregud så bra han sjöng då. Innan sa han:
"If my father were here with us today, he'd say to me: "Oh for god sakes, man. Take of the glasses will ya?!".", det gjorde han, och då började låten.
Känslan var helt otrolig. Världens bästa konsert. Önskar bara att jag stod på marken och hoppade. Vi på läktaren stod också hela konserten dock och sjöng med. Helt sjukt vilket drag det var. Jag spelade in hela första låten(City of Blinding Lights). Sedan med Karros minneskort så spelade vi in hela "With Or Without You". Helt galet så bra det var.
Jag är verkligen överlycklig att vi åkte på den där konserten. U2 är nog världens bästa liveband. Dom drar igång publiken på grymmaste högvarvet. Tacka gud för U2!

Det är svårt att säga vilken låt som var den bästa på konserten, men City of Blinding Lights var en av de bästa.

Efter konserten så tänkte jag köpa tshirt och såna saker, men kön var enorm, och Karros kontaktperson väntade på oss med bilen, så jag det blev inget shoppa.
vi sprang ned till platsen där vi skulle träffa kontaktpersonen(Under arenan). Där ser vi en vit limousin. Jag kopplade inte det direkt, men det där var U2s limousin! Jag tänkte att vi skulle stanna lite längre, och var igång på att dra en rövare så att vi kunde stanna lite längre och säga hej till bandet. Men precis när jag tänkte ringa så ser vi Karros kontaktperson bakom limousinen i sin bil. Planen misslyckades... Vi kunde ha fått träffa U2.. Kan ni förstå?!

Konserten var som sagt hur bra som helst, och Tokyo-resan var guldvärd. Jag är så lycklig att jag fick träffa Karro igen. Saknar verkligen henne och Tokyo. Hennes stad var även väldigt fin. Mysig stad!

Imorgon så tänker jag lägga upp alla bilder jag kan, och försöka skriva ned lite mer om vad som hänt.
Ursäkta alla stavfel osv här i denna blogg. Jag är trött, och har varit redigt trött varje gång jag skrivit detta inlägg (Började i torsdags)