Ett halvår!

Hej kära barn! Jag har ett roligt(för vissa) och helt fördjävligt(för flera) kungörelse till det svenska folket. Ni får ursäkta mig, jag glömde predikstolen hemma i Sverige.

Idag den 24e februari år 2007, så har jag, Niklas I Hedberg haft mina båda fötter i Japan i sex månader. Egentligen så är det så att jag lämnade svensk mark då. Om man tänker på tidskillnaden så kom jag den 25e augusti, inte den 24e.

Det är faktiskt inte bara en vanlig dag i februari. Min moster Bam-bam fyller 40 år idag! GRATTIS Moster lilla! Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Så, vad har jag att säga om detta?

Språket:
Det som nu slagit mig hårdast är att jag glömt så mycket svenska. Grammatiken är helt åt pipsvängen, och ordförrådet är lika tomt som Håkan Hellström är på talang. Det är väl smällar man får ta när man lämnar sitt land och då i samma veva sitt språk, i elva månader.
Fast svenskan är självklart inte lika viktigt nu med tanke på att jag är utbytesstudent i Japan. Jag är ju här för att lära mig japanska.. De flesta undrar kanske hur det går med japanskan för mig.. Själv så känner jag självklart ingen skillnad. Men jag kan då också jämföra mig med ett par andra studenter som inte kan någonting alls jämfört med mig. Det är främst den killen från Brasilien jag tänker på.. Han kan INGENTING. Det är verkligen sorgligt. Han har varit här i sex månader han också, och har inte kommit halvvägs in på boken vi använder till våra japanska lektioner. Jag är klar med boken han "använder". Är just nu på den andra. Det är ju inte så att han inte försöker heller - han försöker verkligen. Det fastnar liksom inte.. Sorgligt..

Jag förstår i alla fall mycket av japanskan. Går jag på stan och lyssnar på folk, eller om någon ställer sig och pratar med mig så förstår jag vad dom säger. Men att svara är en helt annan sak. Det är enklare att lyssna än att prata själv. Jag har ju fem månader kvar på mig att lära mig att verkligen föra konversationer.

Maten:
Haha.. Roligt ämne..
Jag antar att många som känner mig tänker: "Hur går det nu för Niklas egentligen? Han som inte äter fisk.. Hur ska han klara sig i Japan?". "Inga problem!" säger Niklas. Jag äter lax om något. Annars är det ris och kött som gäller. Även fast jag kanske inte alltid tycker om det som ställs fram, så äter jag det för att inte krossa hjärtat på mina värdföräldrar. Jag har dock funnit kärlek för japanska kötträtter. Dom blandar ned kött i söta soppor och steker det i socker osv. Det är så sinnessjukt gott, och det syns på min mage att jag ätit detta. Men herregud.. Jag kommer att sakna sukiyaki när jag kommer hem till Sverige.

Hälsa:
Haha..
Jag sa till de flesta att jag skulle ta vara på min tid här i Japan.. Inte bara till att plugga japanska, men också träna kampsport. Det är ju menat, jag åker till Japan och tränar rumpan av mig. Men så har det så klart inte blivit.. Jag tänkte ju testa Kendo, men såg min lärare banka det levande ur en 13-årig pojke.. Det var lite väl hårt, men jag tänker ignorera det och ge Kendo en chans efter denna termin. Jag börjar i så fall i april.
Bortsett från sport så har jag lagt på mig fett, och muskler har försvunnit.
Med min förra värdfamilj(2/4), så gick jag på resturang minst tre gånger i veckan. Detta resulterade att jag drack en hel del öl. Jag vet inte hur mycket det rymmer i ett stort ölglas här i Japan, men minst två av dom varje gång. Det har jag börjat känna av nu på senare tid. Jag har en mild a-kupa och min mage har skaffat sig en egen hemsida. Jag har självklart inga problem med detta.. Men mina kärleksgrepp har ser ut som två bränsletankar på en rymdfärja.. Jag visade rumpan i webcam för min vän Robin också en dag, och man ser fettgropar. Det är förjävligt, så jag har börjat träna lite nu. Jag är också nu hos min tredje värdfamilj(3/4). Här har jag druckit öl en gång under två veckor. Jag tänker fortsätta att inte dricka öl och sånt snusk.
Här ska vi bli nyttiga!

Jag tänker främst på detta för att Satoko rycker tag i min mage lite då och då och säger att jag är fet.

Skolan:
Här kan jag direkt säga, att inget slår de svenska skolorna.
Visst finns det bra skolor i Japan, men min skola är ett undantag. Dagligen ser jag lärare slå elever. Det finns en speciell ärkenöt som heter "Sasabuchi", och han är en skvätt galen. Det måste varit så att han blivit tagen på bar plåt när han var liten av sin pappa. Han slår flickor i ansiktet och skriker helknasigt med rasp i rösten. Jag tror nämligen att han gör till sin röst så att han låter farligare. Det är så som om att han sugit i sig 10 paket cigaretter dagligen sedan han var tio år gammal. Men med tanke på hans abnorma storlek på överkroppen och beteende, så tror jag på steroider också. Därför gör han till rösten så att han ska verka lite läskigare. Egentligen så låter han nog som en mus.
I alla fall. Dessa idrottslärare på min skola kallas för maffian. Dom springer omkring och sprider skräck i elever och andra lärare. Vanliga lärare är seriöst rädd för dom. Jag tycker att dom är hemskt roliga och fjantiga. Dessa gubbar är 40+ och tassar omkring med mjukiskläder och stora buffiga jackor. Byxorna skall helst vara för långa, så att dom kan gå på det som hänger utanför. Jag ska försöka få fram bilder, det ser förjävla roligt ut.

Helt seriöst så är jag sjukt besviken på att dom skickade mig till den här skitskolan. Det fanns så många bättre alternativ för mig att gå till, och dom valde denna.. Det var av ren slump också. Jag var menad att gå till en annan skola, men något hände och Rotary blev lite kinkig på rektorn så jag hamnade på denna rumpskola istället.

Familjen:
Mitt första intryck av denna familj var inte så bra. Värdbrorsan verkade lite dryg och dom är risodlare, så mina fördomar tog över. Jag tänkte att dom bodde ute på landet, långt ute i ingenstans. Det skulle ta grymt lång tid att ta sig till skolan.. Men efter jag flyttade så blev det ganska bra ändå.
Jag har tre värdsyskon. En syster på 26, bror på 24 och yttligare en bror på 18. Han börjar på universitetet snart, så han lämnar huset snart. Då blir jag kvar här hemma.
Jag ska skriva lite mer om denna familj i nästa inlägg. Dom är väldigt snälla. Farmor bor också med oss här i huset. Hon är jättegullig.

Allmänt:
Ja, rent allmänt så är allt ganska bra. Farbror Hasse kommer till Japan imorgon och ska spela tre konserter. Jag tar mig inte till någon av dessa dock.. Kostar en hel del att ta sig dit. Jag önskar honom all lycka(Inte för att han behöver det. ROCK ON!).

Mamma och Rickard kommer snart till Japan också. Det är mer eller mindre en månad kvar tills dom kommer. Vi ska åka runt i Japan och ha en underbar tid. Dom ska även få träffa Satoko, vilket jag ser fram emot väldigt mycket. Vi kommer att ha jätteroligt. Fukuoka, Kumamoto, Hiroshima, Kyoto och Tokyo.

Det känns ju självklart också otroligt konstigt. Jag har inte varit i Sverige på sex hela månader.. Jag har träffat fem svenskar sedan jag kom hit. FEM svenskar. Kan ni förstå hur konstigt det känns? Det är nästan så att man börjar glömma bort vart man kommer ifrån. Men varje dag så pratar jag med folk hemifrån. Varje dag lyssnar jag på musik hemifrån. Men jag har varit här i ett halvt år..

Övrigt:
Imorgon så ska jag åka till Nagasaki och se på en festival. Jag fattade inte riktigt vad det var för någon, men det kommer att bli intressant. Jag tar med mig min kamera dit.
Den 11 mars så ska jag åka till Osaka. Jag ska gå till Universal Studios med min värdbror. Det kommer också att bli jäkligt roligt. Jag ser fram emot det väldigt mycket!

Jag tänkte ringa Anton idag och höra hur han har det. Alex får jag inte tag på, eftersom att han inte köpt sin telefon ännu.
Det dummaste är att jag inte kan ringa Anton. Min telefon är så jäkla dyr att ringa med, så pengarna tar slut på nån vecka. Jag har dock lyckats leva på 5000yen sedan början av februari dock.. Starkt jobbat! Jag hoppas att alla har det bra. Jag ska dra iväg ett mail till dom idag. Anton byter ju familj idag, den lille rackarn.

Jag har också insett hur mycket jag saknar pappa. Jag hoppas att farsgubben har det bra. Synd att han inte hänger med till Japan i mars. Jag klandrar honom inte dock. Det är ett helvete att flyga i 14 timmar. Han ringer nog idag och påminner mig om att jag varit här i ett halvår.


Annars får ni ha det så bra allihopa! Vi hörs!