Ett halvår!

Hej kära barn! Jag har ett roligt(för vissa) och helt fördjävligt(för flera) kungörelse till det svenska folket. Ni får ursäkta mig, jag glömde predikstolen hemma i Sverige.

Idag den 24e februari år 2007, så har jag, Niklas I Hedberg haft mina båda fötter i Japan i sex månader. Egentligen så är det så att jag lämnade svensk mark då. Om man tänker på tidskillnaden så kom jag den 25e augusti, inte den 24e.

Det är faktiskt inte bara en vanlig dag i februari. Min moster Bam-bam fyller 40 år idag! GRATTIS Moster lilla! Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Så, vad har jag att säga om detta?

Språket:
Det som nu slagit mig hårdast är att jag glömt så mycket svenska. Grammatiken är helt åt pipsvängen, och ordförrådet är lika tomt som Håkan Hellström är på talang. Det är väl smällar man får ta när man lämnar sitt land och då i samma veva sitt språk, i elva månader.
Fast svenskan är självklart inte lika viktigt nu med tanke på att jag är utbytesstudent i Japan. Jag är ju här för att lära mig japanska.. De flesta undrar kanske hur det går med japanskan för mig.. Själv så känner jag självklart ingen skillnad. Men jag kan då också jämföra mig med ett par andra studenter som inte kan någonting alls jämfört med mig. Det är främst den killen från Brasilien jag tänker på.. Han kan INGENTING. Det är verkligen sorgligt. Han har varit här i sex månader han också, och har inte kommit halvvägs in på boken vi använder till våra japanska lektioner. Jag är klar med boken han "använder". Är just nu på den andra. Det är ju inte så att han inte försöker heller - han försöker verkligen. Det fastnar liksom inte.. Sorgligt..

Jag förstår i alla fall mycket av japanskan. Går jag på stan och lyssnar på folk, eller om någon ställer sig och pratar med mig så förstår jag vad dom säger. Men att svara är en helt annan sak. Det är enklare att lyssna än att prata själv. Jag har ju fem månader kvar på mig att lära mig att verkligen föra konversationer.

Maten:
Haha.. Roligt ämne..
Jag antar att många som känner mig tänker: "Hur går det nu för Niklas egentligen? Han som inte äter fisk.. Hur ska han klara sig i Japan?". "Inga problem!" säger Niklas. Jag äter lax om något. Annars är det ris och kött som gäller. Även fast jag kanske inte alltid tycker om det som ställs fram, så äter jag det för att inte krossa hjärtat på mina värdföräldrar. Jag har dock funnit kärlek för japanska kötträtter. Dom blandar ned kött i söta soppor och steker det i socker osv. Det är så sinnessjukt gott, och det syns på min mage att jag ätit detta. Men herregud.. Jag kommer att sakna sukiyaki när jag kommer hem till Sverige.

Hälsa:
Haha..
Jag sa till de flesta att jag skulle ta vara på min tid här i Japan.. Inte bara till att plugga japanska, men också träna kampsport. Det är ju menat, jag åker till Japan och tränar rumpan av mig. Men så har det så klart inte blivit.. Jag tänkte ju testa Kendo, men såg min lärare banka det levande ur en 13-årig pojke.. Det var lite väl hårt, men jag tänker ignorera det och ge Kendo en chans efter denna termin. Jag börjar i så fall i april.
Bortsett från sport så har jag lagt på mig fett, och muskler har försvunnit.
Med min förra värdfamilj(2/4), så gick jag på resturang minst tre gånger i veckan. Detta resulterade att jag drack en hel del öl. Jag vet inte hur mycket det rymmer i ett stort ölglas här i Japan, men minst två av dom varje gång. Det har jag börjat känna av nu på senare tid. Jag har en mild a-kupa och min mage har skaffat sig en egen hemsida. Jag har självklart inga problem med detta.. Men mina kärleksgrepp har ser ut som två bränsletankar på en rymdfärja.. Jag visade rumpan i webcam för min vän Robin också en dag, och man ser fettgropar. Det är förjävligt, så jag har börjat träna lite nu. Jag är också nu hos min tredje värdfamilj(3/4). Här har jag druckit öl en gång under två veckor. Jag tänker fortsätta att inte dricka öl och sånt snusk.
Här ska vi bli nyttiga!

Jag tänker främst på detta för att Satoko rycker tag i min mage lite då och då och säger att jag är fet.

Skolan:
Här kan jag direkt säga, att inget slår de svenska skolorna.
Visst finns det bra skolor i Japan, men min skola är ett undantag. Dagligen ser jag lärare slå elever. Det finns en speciell ärkenöt som heter "Sasabuchi", och han är en skvätt galen. Det måste varit så att han blivit tagen på bar plåt när han var liten av sin pappa. Han slår flickor i ansiktet och skriker helknasigt med rasp i rösten. Jag tror nämligen att han gör till sin röst så att han låter farligare. Det är så som om att han sugit i sig 10 paket cigaretter dagligen sedan han var tio år gammal. Men med tanke på hans abnorma storlek på överkroppen och beteende, så tror jag på steroider också. Därför gör han till rösten så att han ska verka lite läskigare. Egentligen så låter han nog som en mus.
I alla fall. Dessa idrottslärare på min skola kallas för maffian. Dom springer omkring och sprider skräck i elever och andra lärare. Vanliga lärare är seriöst rädd för dom. Jag tycker att dom är hemskt roliga och fjantiga. Dessa gubbar är 40+ och tassar omkring med mjukiskläder och stora buffiga jackor. Byxorna skall helst vara för långa, så att dom kan gå på det som hänger utanför. Jag ska försöka få fram bilder, det ser förjävla roligt ut.

Helt seriöst så är jag sjukt besviken på att dom skickade mig till den här skitskolan. Det fanns så många bättre alternativ för mig att gå till, och dom valde denna.. Det var av ren slump också. Jag var menad att gå till en annan skola, men något hände och Rotary blev lite kinkig på rektorn så jag hamnade på denna rumpskola istället.

Familjen:
Mitt första intryck av denna familj var inte så bra. Värdbrorsan verkade lite dryg och dom är risodlare, så mina fördomar tog över. Jag tänkte att dom bodde ute på landet, långt ute i ingenstans. Det skulle ta grymt lång tid att ta sig till skolan.. Men efter jag flyttade så blev det ganska bra ändå.
Jag har tre värdsyskon. En syster på 26, bror på 24 och yttligare en bror på 18. Han börjar på universitetet snart, så han lämnar huset snart. Då blir jag kvar här hemma.
Jag ska skriva lite mer om denna familj i nästa inlägg. Dom är väldigt snälla. Farmor bor också med oss här i huset. Hon är jättegullig.

Allmänt:
Ja, rent allmänt så är allt ganska bra. Farbror Hasse kommer till Japan imorgon och ska spela tre konserter. Jag tar mig inte till någon av dessa dock.. Kostar en hel del att ta sig dit. Jag önskar honom all lycka(Inte för att han behöver det. ROCK ON!).

Mamma och Rickard kommer snart till Japan också. Det är mer eller mindre en månad kvar tills dom kommer. Vi ska åka runt i Japan och ha en underbar tid. Dom ska även få träffa Satoko, vilket jag ser fram emot väldigt mycket. Vi kommer att ha jätteroligt. Fukuoka, Kumamoto, Hiroshima, Kyoto och Tokyo.

Det känns ju självklart också otroligt konstigt. Jag har inte varit i Sverige på sex hela månader.. Jag har träffat fem svenskar sedan jag kom hit. FEM svenskar. Kan ni förstå hur konstigt det känns? Det är nästan så att man börjar glömma bort vart man kommer ifrån. Men varje dag så pratar jag med folk hemifrån. Varje dag lyssnar jag på musik hemifrån. Men jag har varit här i ett halvt år..

Övrigt:
Imorgon så ska jag åka till Nagasaki och se på en festival. Jag fattade inte riktigt vad det var för någon, men det kommer att bli intressant. Jag tar med mig min kamera dit.
Den 11 mars så ska jag åka till Osaka. Jag ska gå till Universal Studios med min värdbror. Det kommer också att bli jäkligt roligt. Jag ser fram emot det väldigt mycket!

Jag tänkte ringa Anton idag och höra hur han har det. Alex får jag inte tag på, eftersom att han inte köpt sin telefon ännu.
Det dummaste är att jag inte kan ringa Anton. Min telefon är så jäkla dyr att ringa med, så pengarna tar slut på nån vecka. Jag har dock lyckats leva på 5000yen sedan början av februari dock.. Starkt jobbat! Jag hoppas att alla har det bra. Jag ska dra iväg ett mail till dom idag. Anton byter ju familj idag, den lille rackarn.

Jag har också insett hur mycket jag saknar pappa. Jag hoppas att farsgubben har det bra. Synd att han inte hänger med till Japan i mars. Jag klandrar honom inte dock. Det är ett helvete att flyga i 14 timmar. Han ringer nog idag och påminner mig om att jag varit här i ett halvår.


Annars får ni ha det så bra allihopa! Vi hörs!

En bild säger mer än tusen ord..

En bild säger mer än tusen ord..
Vad säger ni om denna bild?

Nej, Rosa. Jag tränar inte inför att "pussa" dina "hundar". Grattis på födelsedagen förresten!

Pucko, stress och änglar.

Hej kära barn! Jag ska bara sammanfatta lite kort nu om vad som hänt idag.

Jag var så klart i skolan, och åkte efter detta till Tenjin. Jag skulle träffa min ängel där, vi hade i plan att åka skridskor!
Vi kom dit vid 17:30 och pulade in alla väskor och skor som vi hade med oss i ett skåp vid hockeyrinken. Vi åkte runt där i cirklar och pratade.. Det var helt underbart, jättemysigt. Jag är helt värdelös på skridskor, och skridskorna var helt värdelösa på mig, så jag hade lite problem att bromsa när jag åkte. Jag har inga problem med att få upp fart, men att bromsa är en annan femma. Jag ramlade inte en enda gång, samma med Satoko. Hon var riktigt grym! Vi åkte skridskor i lite mer än en timme.. Vi begav oss sedan till Starbucks för en kopp kaffe. Satoko skulle åka hem vid 19:30 idag, order från hennes mor. Jag hade inga problem med det, vi ska ju ändå träffas imorgon(IDAG). Vi sade hejdå där och gick skilda vägar.
Jag hade då planerat att kila hem till min förra värdfamilj för att hämta present till Satoko som jag ska ge henne imorgon på Alla Hjärtans Dag.. När jag står på stationen där så inser jag att mitt busskort är borta - likaså alla mina andra värdesaker. VISA-kort, ID-kort och ett till busskort. Jag greps av panik och ringde Satoko. Hon ringde i sin tur till hockeyrinken och frågade om dom hade fått in något, dom svarade nej. (Jag undrar just nu hur många svordomar jag klämde ut på så kort tid där.)
Hon ringde sedan igen och frågade om dom sökt igenom alla skåp.. Puckona hade inte gjort det, så dom tog sig i kragen och fann till slut min plåtburk. Vilken lättnad!!! Men hur skulle jag nu kunna få tag på den? Dom var ju trots allt i Tenjin och jag i Ogori (Ungefär tre mil, om inte mer.). Jag hade min biljett kvar till tåget från Tenjin, så jag kunde åka tillbaks. Dom erbjöd sig dock att komma till Mitsusawa och skjutsa mig hem, men jag valde att åka till Tenjin istället.
Väl där så träffade jag Satoko, och hon ropade på mig att springa dit.. Hennes mamma hade erbjudit sig att skjutsa mig hem, och inte nog med det.. Dom hade gjort en liten matlåda åt mig med kvällsfika, eftersom att jag inte ätit något idag..
Dom två personerna är minsann mina änglar.. Bilresan hem tog en timme, och jag satt och kramades med Satoko heeeeeeela vägen! Underbart!
Jag tackade så hemskt mycket där i slutet, och sa "Vi syns imorgon!". Jag skämtade med att säga att jag borde glömma sakerna imorgon igen. De tittade på mig med mord i ögonen, jag ska nog inte skämta om det.

Det tråkiga är nu att jag tappat i och med detta ett av mina kort. Det är helt borta.. Jag måste köpa ett nytt.(Går på 800kr ungefär.)
Jag ska försöka prata med Rotary om det och få se om jag kan få ett nytt av dom istället. Jaja, vi får i alla fall se. Undrar hur min värdmamma kommer att ta det när jag berättar att det är borta nu på morgonen.

Jag längtar tills imorgon när jag får träffa Satoko efter skolan igen! Vet inte riktigt vad vi ska göra, men det kommer att bli roligt. På torsdag åker hon till Miyazaki(Där det just nu är Fågelinfluensa-kaos.). Jag ska plugga som en gris då när hon inte är hemma.. Har slackat lite även fast jag mest pratar japanska med henne.


Godnatt i alla fall! Litet men fint inlägg idag! Vi hörs imorgon!

SOV GOTT!
PUSS

Nykär, ny värdfamilj och ny frisyr!

Hej kära barn! Här kommer ÄNTLIGEN det nya inlägget!!

Grattis Anna, min älskade stora lillasyster, på din 20-årsdag. Hon fyllde 20 år nu den 7 februari. Grattis! Detta inlägget(Även fast det handlar mest om en helt annan tjej) tillägnar jag till dig! PUSS!

Som vanligt, så har mycket hänt. Februari månad är nu redan halvvägs in - likaså jag med mitt utbytesår. Jag har bott här i Japan nu i fem och en halv månad. Jag har enligt min räknare hundrasextioen dagar kvar.. Detta såklart känns väldigt konstigt, men det kommer att kännas väldigt skönt när jag åker hem förmodar jag. Jag har pratat lite med mina kompisar om vi nu ska åka hem tillsammans. Jag har börjat tänka en hel del på detta.. Jag åker ju hem i juli, men mitt visum går ut i augusti.. "Varför då inte stanna lite in på augusti månad?", tänker vi. Jag har inget emot det. Jag stannar också gärna kvar med Satoko lite extra. Det kommer ju att bli väldigt jobbigt sen när jag är i Sverige och hon är i Japan.. Jag har ju ett år kvar av högstadiet och hon går ju på universitet. Från februari till början av augusti så har hon lov. Jag ska försöka få henne komma hem till Sverige då nästa år.

Ingen människa skall lida en hel livstid, utan att ha fått sett det vackra som Iggesund har att erbjuda.

Denna helg
Denna helg har varit jättemysig. På lördagen så klev jag upp klockan 07:00. Jag åkte ned till tågstationen med min värdmamma och köpte ett nytt tågkort. Jag behöver kortet för att ta mig till skolan. Hon är inte här nu förens på onsdag, så vi hade bara lördagen på oss. Jag åkte sedan hem och sov till lunch. Jag vaknade av att min värdbror sprang in på mitt rum och började yra om musik. Jag gick då med och käkade frukost/lunch. Stekt ris och starkt kaffe. Jag gjorde mig redo och packade sedan, Satoko skulle ju komma hem klockan 18:55!
Jag åkte med värdmammsen och lämnade av värdbror på körskolan. Vi åkte efter det till Tenjin, där jag skulle träffa Mai och fika. Jag satte mig dock först och fikade med värdmamma på ett café. Vi satt och pratade i dryga 40 minuter, innan jag blev tvungen att gå och träffa Mai(Det lät lite negativt). Jag och Mai satt och diskuterade utbytesstudenter och dialekter i två timmar, innan vi sedan sprang mot tunnelbanan. Klockan var nu 17:45. Jag skulle åka till flygplatsen och vänta på Satoko. Hon kom som sagt med flyget från Tokyo 18:55. Jag kom dit tidigare än planerat.. Så klart.. Jag var där lite mer än en timme innan flyget ankom. Jag satte mig och såg lite Scrubs på min iPod. Jag var så nervös så att jag fick lite magont när jag satt där och väntade. Jag skulle ju vara med henne från lördag till måndag! Sova där i två nätter! Underbart! 18:50 så kom Satokos mamma till flygplatsen. Vi stod då och väntade tillsammans och pratade. Satoko var lite sen dock, hon hade en stor väska med sig hem med, till stor del, godis från IKEA! (Ahlgrens Bilar, Estrella Sourcream & Onion-chips och SALTA SILLAR! med mera!)
Hon kom 19:15. Jag fick mig en bamsebjörn-kram, precis så som jag vill ha det. Vi åkte sen hem och käkade middag. Som vanligt så var det jättegott. Hennes mamma lagar riktigt god mat! (Jag saknar min mammas mat)
Vi gjorde inte så mycket mer den kvällen. Vi satt mest och pratade, och bestämde söndagens schema. Vid klockan 01:00 så hade alla vi duschat, och Satokos mamma gick och la sig. Jag och Satoko hade dock planerat att se på film - Mr & Mrs Smith. Jag har sett den filmen en gång förr, men glömt det mesta, så det skadade inte att se den igen. Vi låg och kramades i den lilla soffan, och såg på filmen. Fler sekunder spenderade på att kramas än att se på filmen, hihi! Jag mådde så underbart bra där, den natten. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. När filmen var slut så sa vi godnatt. Hon gick till sitt rum, och jag till mitt. Klockan var då ungefär 03:00.. Satoko klev upp klockan 08:00, medans jag fick äran att kliva upp 09:00! Jag insisterade dock att kliva upp samtidigt, men det gick inte för sig!
Efter frukosten så gick vi ut på en promenad med hundarna. Vi gick till Ohori-koen(park). Det är en jättefin park mitt i Fukuoka. Nära där finns också ett stort museum och en sjö. Det är jättefint där. Fukuokas slott finns där på en kulle också. Tyvärr så är det bara ruiner kvar, men det är fin utsikt där ifrån. Vi gick dock bara igenom parken lite snabbt denna gång och vände hemåt efter hundarna gjort sitt. Vi hade inte så mycket tid på oss. Klockan elva så skulle vi vara hos en frisör. Satoko skulle klippa sig, och verkade samtidigt tycka att jag behövde en liten trimning. Jag håller med om att mitt hår såg fördjävligt ut efter jag varit hos en frisör innan. Dom klipper mig hela tiden i japansk stil, vilket får mig att se ut som en vandrande potta. Mitt hår är väldigt annorlunda jämfört med asiatiskt, vilket kan vara lite svårt för frisörerna. Men denna kille lyckades faktiskt bra. Han klippte lite flashigt nu, och gav mitt hår en liten struktur nu som kommer bli skitbra när håret växer ut igen(!!!!!). Där hos frisören så jobbade det bara en man som klippte, och hans tjej(antar jag), som gjorde allt annat. Tvättade håret, och masserade medans man väntade på att bli klippt. Hon masserade mitt huvud och mitt hår när jag var där. Även mina axlar och min nacke. Det var helt underbart! Även att hon trimmade mina grymt vackra ögonbryn. Jag som hade ett litet småsexigtPeter Gallagher-stuk på mina bryn, men det gick tydligen inte för sig. Hon trimmade till dom väldigt fint. Hon sa innan att hon aldrig klippt ögonbryn på en europé, så hon klämde ut ett "lycka till" på japanska, till sig själv. Japaner säger "Gambarimasu" innan dom gör något. Det betyder "kämpa", eller "slåss!". Jag gav ut ett litet nervöst skratt, men det gick bra. Efter vi klippt oss och jag fått mina ögonbryn klippta så gick vi till Tenjin, där vi skulle träffa Satokos kompisar från highschool. Det var en tjej som heter Misuzu, Mai och Mais pojkvän Choto. Det var jätteroligt. Vi gick först och
åt lunch på. Jag tog självklart en stor biff. Gött var det ska ni veta.
Vi satt där i drygt en timme tror jag, och gick sedan vidare mot bowlingen. Vi bowlade tre serier, jag och Satoko ledde första serien, men något hände den andra serien, och jag sumpade allt. Jag och Satoko blev osams också då, jag vet inte varför. Så resten av bowlingen var inte så jäkla rolig, vilket jag ångrar. Hennes kompisar var verkligen jättesnälla, och jag framstod förmodligen som världens surpuppa. Jaja, nästa gång så får jag be om ursäkt.
Vi gick sedan till ett arkad och spelade på slot-maskiner. Vi fick gratismynt av bowlingen, så vi gick lös med fejkpengar. Kul var det! Jag och Satoko sög ganska hårt dock.. Men roligt var det. Efter allt detta så åkte vi hem igen. Vi skyndade oss med maten och gjorde oss redo för att en tjej, Yoko, skulle komma. Vi lär henne lite om Sverige och svenska. Hon åker till Sverige nu i augusti som utbytesstudent med Rotary. Så vi ställer upp frivilligt och lär henne lite saker. Jag vill verkligen vara inblandad med ungdomsutbytes sen när jag kommer hem.. Det är så intressant och roligt. Man får erfarenheter och lär sig saker som man aldrig skulle kunnat i andra situationer. Satoko lärde Yoko lite datorsaker, och jag lyssnade mest den gången. Vi pratade sen i nån timme om utbytesstudenten som ska komma hit i augusti. Hon hamnar på en sträng flickskola.. Stackars tös..
Yoko åkte hem efter klockan tio, och vi gjorde då oss i ordning för att sova. Vi efter alla duschat/badat, så satt vi alla tre i vardagsrummet och pratade om allt mellan himmel och jord. Satokos mamma gick sedan och lade sig vid tolv. Jag och Satoko drog igång en film då. "Click" med Adam Sandler. Riktigt bra film, men vi somnade efter en liten stund. Tvärslocknade. Det var helt underbart, men jag vaknade av att lampan tändes och att Satoko flög upp. Mitt hjärtade slog snabbare än en livrädd kanin. Klockan var 03:30 och hennes mamma märkte att Satoko inte gått och lagt sig än. "CHANTO NENASAI!" hojtade hon, och jag blev livrädd. Det betyder egentligen bara "Gå och lägg er ordentligt!", men sättet hon sade det på skrämde livet ur mig. Jag blev verkligen rädd. Vi skyndade oss då och sa godnatt.
Idag så vaknade jag klockan nio igen. Satoko skulle ut och gå med hunden, och jag ville inte vara kvar ensam hemma, så jag tjatade på att jag ville hänga med, vilket jag fick! Vi gick inte långt innan hunden blev kvar, så då tassade vi hem igen. Idag så skulle vi till Tenjin. Satoko skulle shoppa med sin mamma, så jag hade fritid på stan. Jag ringde en tjejkompis från USA, så vi gick iväg och pratade lite. Jag hade däremot bara en timme på mig innan jag skulle träffa Satoko och hennes mamma igen. Trots nattens incident så var Satokos mamma otroligt glad idag och hemskt snäll emot oss. Jag var orolig att vi skulle få en utskällning på morgonen, men hon var relativt glad, trots omständigheterna. Vi gick faktiskt och käkade lunch från Sri Lanka sen på en resturang. STARK var maten. Jag har ätit där en gång förr med min förra värdmamma. Det är så, så gott. Men det går faktiskt inte att äta. Det brinner verkligen i munnen. Huga..
På resturangen så sa Satoko att hon hade träningsvärk efter bowlingen. Jag hade ingen direkt träningsvärk. Hon hade dock ont i en muskel vid halsen, på vänster sida. Jag hade ont på höger. Det var efter vi somnat i soffan igår, så då kom det upp på tal.. Vi skrattade lite pinsamt och sa "Ja, det är säkert från inatt när vi somnade i soffan.". Jag tog ett djupt andetag och väntade på att hennes mamma skulle skälla på oss. Hon fortsatte dock att le, och sa "Haha, det är säkert gudarna som straffar er för att ni gjort något dumt.". Vilken lättnad..
Jag åkte sedan hem med 14:17-tåget. Jag sov hela vägen hem. Vi bestämde att vi ska träffas imorgon(idag, klockan är 00:14). Vi ska åka skridskor efter skolan. Hon sa åt mig att ta med vanliga kläder - Hon vill inte se mig i skoluniform.. Jag förstår henne, det är en förskräcklig syn.

Meningen är nu att jag ska skriva lite om min nya värdfamilj också, men klockan är 00:15, och jag har skola imorgon. Så jag säger godnatt istället så får ni läsa om min värdfamilj imorgon (OM ni har tur).

Tack för idag!

Jag vill bara nämna att, det är en och en halv månad kvar tills min mamma och bror kommer hit till Japan. Vi ska ut och resa, och FESTA som bara svenskar kan!

GODNATT!

Grattis mamma, och 2597 ord!

Hej kära barn! Nu är det på tiden att jag drar igång med lite bloggande (Word ville ändra ordet till B-loggande) igen, eller vad säger ni?

Jag vill passa på att gratta min mor på födelsedagen! 2/2! GRATTIS VÄRLDENS BÄSTA MAMMA!

Som jag vet, så är det många som räknar dagarna tills jag kommer hem (och de som hyllar de dagar jag varit borta.). Till er som inte riktigt vet hur länge jag varit borta, så ska ni få höra här; 159 dagar och 12 timmar! Vilket innebär att jag har runt 170 dagar kvar. Ja, vad ska jag säga? Jag stannade precis till i tio minuter och tänkte på vad jag skulle säga. MYCKET har hänt sedan jag kom hit – till och med sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Ni ska få en kort, men ändå lång sammanfattning.

Detta är alltså 2597 ord som ni kommer att få. Kämpa på! Det kommer en inte lika lång inom snar framtid.

Händelser
Jag tänkte till nu, hur länge sedan det var jag skrev ett riktigt inlägg. Det är alltså en hel del jag måste täcka. Hela december och januari, eller hur är det? Jag har inte skrivit ett riktigt blogginlägg sedan Tokyo. Här kommer en hel del i alla fall!

Toshi 10 december:
Den 10 december 2006, så bjöd min första värdfamilj med mig till en konsert. Det var en liten privat konsert på drygt tjugofem personer i ett litet hus.
Jag var där för att jag skulle gå på en konsert med Toshi från X Japan. Det var en dröm i uppfyllelse. Jag har lyssnat på X Japan i flera år nu, och vokalisten kan bota cancer med sin röst.
När jag först såg huset så insåg jag hur ”privat” konserten verkligen var, så började hjärtat klappa som attan (Jag var mer nervös än vad jag var när jag åkte till Japan). När jag gick in så fick jag hälsa på han som arrangerade konserten och skaka tass med hans döttrar som skakade när jag kom.
Dom som nu arrangerade denna konsert är chef på en bank där min förra värdkusin jobbar. Hon nämnde en dag till mig att Toshi är kund på den banken hon jobbar på, så Toshi kommer in lite då och då. En dag när Toshi kom in på banken så berättade min värdkusin om mig. Toshi sa då att han kommer att ha en julkonsert i december, och att jag gärna fick komma.
Datumet var den 10e december. Jag gick in i det lilla rummet där han spelade, och såg gitarren och pianot. Det var helt otroligt så jag skakade. Jag var jättenervös. Min värdmamma röck mig i armen och pekade mot dörren, precis då så klev han in! Jag hade munnen öppen och stirrade. Det är en sån konstig och obeskrivlig känsla när man ser någon för första gången, som man bara sett på bilder, och i filmer. Jag började sjunga på en låt i mitt huvud.
Toshi satte sig ner och började med lite soundcheck. Hans röst är helt otrolig. Jag fattar verkligen inte hur han kan klämma ut de toner som han nu klämmer ut. Detta var bättre än mat. Han pratade lite kort efter varje låt, och nämnde efter ungefär halva konserten att det fanns utlänningar som närvarade. En tjej från Korea (VEM BRYR SIG? TVÅ TIMMAR MED BÅT), och en kille från Sverige. Jag såg helt chockad ut, så han tittade på mig och sa:
”Det var Sverige, eller hur?”. Jag var i chocktillstånd och kunde inte prata. Jag log bara som ett jävla fån, men jag vaknade till och nickade efter några sekunder.
Konserten varade i två, nästan tre timmar. Det var så otroligt bra. Efter konserten så fick jag en CD av min värdmamma, och då dök Toshi upp framför mig och skakade hand. Han pratade flytande engelska, utan någon speciell dialekt. Det var helt otroligt – JAG skakade hand med Toshi. Han satte sig i ett rum kort därefter och signerade skivor och tog bilder. Jag fick min CD signerad och min bild tagen bredvid honom. Jag var lycklig.
I antingen juni eller juli så har han en till konsert på samma ställe, då ska jag dit!



Jul 24 och 25 december:

Julafton.. Ja, vad säger man?
Min värdfamilj gav mig och den brasilianske kompisen en julklapp!
Vi åkte till ett stort akvarium och tittade på fiskar och delfiner. Det var väldigt uppskattat! Jag hade trevligt och det var uppfriskande att vara nära havet.
Vid 17-tiden så skulle jag träffa min kompis Mai. Hon åkte till Sverige som utbytesstudent från 2005-2006, så hon ställde upp på julafton. Jag behövde verkligen någon att umgås med.
Hon hade gått i skolan samma dag, så vi träffade några av hennes kompisar först. Vi var i en park och smällde några smällkarameller. Sen gick vi vidare mot ett café. Där satt vi, fyra stycken och pratade. Hennes kompisar gick hem ganska fort, medan jag och Mai satt och pratade i ett par timmar. Hon följde mig till tågstationen, och jag tackade för mig. Jag kom hem vid 21:30 och pratade med några nissar på MSN. Min kompis Fredrik ordnade så att jag kunde se på Kalle Anka. Så jag låg i min säng med glögg och choklad. Det var mysigt ska ni veta! Jag blev lite på lyset, och spelade gitarr och sjöng lite för mig själv. Jag hade det inte så pjåkigt ändå. Jag var ju frisk, eller hur?

Juldagen
På juldagen åkte jag till storstaden och umgicks med min brasilianske kompis. Vi sjöng karaoke och degade omkring. Det var ganska trevligt. På kvällen så åkte vi på restaurant med min värdfamilj och HARU (Vänner till familjen). Eftersom att japaner inte firar jul som oss, så beslöt sig HARU att ha en liten julfest för mig och Steve. Dom tog med gitarr och vi satt och sjöng där inne. Det var jätteroligt och jag uppskattade det otroligt mycket. Vi åt gott, drack mycket och sjöng en hel del konstigt. När jag väl kom hem sedan så spelade jag tyvärr in en videoblogg.. Jag pratade samtidigt med min familj på Skype. Jag gjorde en halvtaskig imitation av Louis Armstrong. Ibland måste man bjuda på sig själv! Jag somnade nog ganska kvickt där.

Satoko 27 december:
Den 26 december fick jag ett mail av Mai. Hon sa att hennes kompis Satoko, som egentligen kommer här ifrån Fukuoka, kommer hem över nyår. Satoko har varit i Sverige i ett år som utbytesstudent (Linköping), och bor för övrigt nu i Fujisawa (Nära Tokyo). Hon pluggar på ett universitet här i Japan. Satoko ville träffa mig, och samtidigt ville hon att jag skulle hjälpa en kompis till henne med svenskan (vilket jag lovat hennes kompis för att jag ska göra). Kompisen åker nu i juli/augusti till Sverige som utbytesstudent. Jag har träffat henne ett par gånger förr, så jag lovade henne att lära ut lite svenska innan hon åker.
När Mai pratat om Satoko, så har hon aldrig sagt hur gammal hon är, eller hur länge sedan det var hon åkte till Sverige. Jag chansade därför på ungefär 26 år gammal, och att hon åkte för 8-9 år sedan. Jag var inte så pigg på att träffa henne då, men tänkte ”Det kan bli roligt!”.
Satoko mailade mig på japanska, och jag skulle svara henne men sköt upp det hela tiden. Till slut så lade hon till mig på MSN och pratade. Det kom fram till att hon åkte för tre år sedan, och bara var ett år äldre än mig – vilket vill säga nitton. Vi pratade en hel del på MSN och kom fram till att vi skulle träffas dagen efter, den 27e. Vi började direkt prata som gamla kompisar, och hon nämnde att hon hade en pojkvän, men att hon inte tyckte om honom längre. ”SCORE!”, tänkte jag.
Den 27e så skulle vi träffas klockan 14:30 i Yakuin. Jag var jättenervös och ville inte komma sent, så jag kom fram till Yakuin 13:15 ungefär. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag gick in i en bokaffär och tittade på en massa olika filmer om och om och om igen.
Till slut när klockan var 14:10 så gick jag ut och väntade där vi sa att vi skulle träffas.
Satoko kom tidigare än vad hon sagt. Precis klockan 14:15 så kom hon, jag kommer ihåg att jag tittade på klockan precis då.
Hon sa:
”Hej! Jag heter Satoko, och det är här min kompis Junya. Junya har bott i Australien i sex år”. Direkt då så antog jag att han ville öva sin engelska med mig, liksom alla andra vill.
Vi åkte hem till Satoko och träffade hennes mamma, samt hennes två hundar. Opera och Chocolat. Taxar.
Hennes mamma var jättetrevlig och snäll. Vi satt där hemma och pratade en liten stund. Dom bjöd på ett litet mellanmål också. Jag pratade mycket med Satoko. Nästan som om hon var en gammal kompis, som sagt innan. Vi bara pratade om allt. Hennes kompis Junya satt där ganska tyst dock, så jag kände mig taskig och pratade med honom. Det kom fram till att han också bor där uppe i Fujisawa. Jag började bli lite misstänksam, men förstod inte riktigt. Sa hon verkligen att han var hennes kompis, eller sa hon pojkvän? Jag tänkte att han följde med och var där på lite semester. För att se det vackra Kyushu! Jag tänkte inte så mycket mer på det på ett tag. Efter ett tag så kom tjejen som vi skulle lära svenska. Hon heter Yoko.
Vi satt och lärde henne saker ur en bok som Satoko hade. En liten resebok eller hur man ska säga, med en massa fraser och grundläggande ord i svenskan. Jättebra bok faktiskt. Vi lärde henne några olika meningar, bland annat ”Jävla skit” (det stod faktiskt i boken). Det kommer att göra en succé när hon kommer till Sverige. Efter att vi suttit där i en, nästan två timmar så skulle Satoko visa några saker ifrån Sverige. Tidningsutklipp, bilder och material som hon sparat från skolan etc. Jag såg en skolpärm och frågade henne:
- ”Vad hette skolan du gick på?”, och hon svarade:
- ”Katedralskolan.”, och jag brast ut i skratt.
Vad var det för skola egentligen? Kristen privatskola? Hon började skratta och knuffa mig. Antagligen är skolan döpt efter domkyrkan, men gud ett sånt fjantigt namn. Då när vi började så där att skratta och prata helt normalt så verkade hennes kompis bli väldans kinkig. Jag förstod ärligt talat ingenting.
Yoko åkte hem en stund senare och vi satt jag, Satoko, Junya och Satokos mamma i vardagsrummet och såg på bilder från hennes utbytesår. Jag kunde inte hjälpa att känna hennes ben emot mitt, röra sig som om hon fotflirtade med mig. Jag tänkte så klart att det var ett misstag – vi satt ju trots allt väldigt nära varandra.
Junya gick in i ett rum och bytte tröja. Jag passade då på att fråga Satoko om han var hennes pojkvän. Hon tittade med plågsam min och sa:
- ”Mm, ja, men jag vill göra slut. Jag tycker inte om honom längre.”.
Det kändes som om jag fick en kniv i magen. Det kom en knasig känsla. Men jag tänkte inte så mycket på det. Jag var bara glad att jag precis fått en sån bra kompis.
Ganska snart så åkte vi till en liten bar och åt mat. Vi satt och klämde ihop oss vid disken där och satt fyra på raken. Jag och Satoko satt bredvid varandra, och jag kunde fortfarande känna hennes ben emot mitt. Vi satt och pratade mycket där, och något hände precis då. Hon sa till mig:
– ”Jag vill träffa dig utan min pojkvän”. Och jag kunde inte hjälpa att känna det samma.
– ”Han åker hem före mig! ”, sa hon.
Jag frågade när han åker hem. Tror ni inte att hon vänder sig och FRÅGAR honom ”När åker du hem?!”? Jo, det gjorde hon. För att försöka göra detta lite mjukare så sa jag ”Åh, det var snabbt.. Tråkigt!”. Han skulle åka hem på fredagen den 29e december. Jag och Satoko bestämde oss att vi skulle träffas den dagen. Vi skulle då även ha svenska lektion med Yoko.
Det var sen dags för mig att åka hem till kära Ogori. Satoko och Junya följde till tågstationen och sa hejdå. Jag ville krama Satoko, men det gick inte. Jag åkte i alla fall hem med ett leende på läpparna.
Dagen efter så umgicks jag med Steve, brassen. Vi gick på stan och gjorde inte särskilt mycket. På kvällen den dagen så fick jag dock ett mail av Satoko. Dom var på väg hem från en liten resa som dom åkt på, och frågade om jag ville träffas. Jag och Steve gick då och träffade dom på ett ställe, och gick sedan vidare till Starbucks. Vi satt där på Starbucks och pratade i 2-3 timmar, och begav oss sedan hemåt. Jag och Steve följde Satoko och Junya till bussen. Jag gick med Junya på min vänstra sida, och Satoko på min högra. Av någon konstig anledning så höll jag plötsligt hand med Satoko. Där på busshållsplatsen sa jag mitt sista farväl till Junya. Han åkte hem dagen efter. Jag lär nog inte se honom igen tänkte jag.
Vi träffades dagen efter, jag och Satoko, vid klockan 10:30 ungefär. Det var perfekt. Vi gick på stan i ett par timmar då. Vi gick och åt lunch på Kentucky Fried. Sedan satt vi på Starbucks i tre-fyra timmar och bara pratade. Vi pratade om allt. Sverige, Japan, Rotary, familj, kompisar, musik, film etc. ALLT! Vi hade egentligen planerat att vi skulle åka skridskor den dagen, men vi var nog båda för lat och hade mycket roligare när vi satt där och pratade. Men vi ska faktiskt åka skridskor har vi bestämt nu när hon kommer tillbaks i februari.
Satoko stannade i Fukuoka i lite mer än en vecka. Vi umgicks väldigt mycket då. Jag lärde mig en hel del japanska på den korta tiden. Hennes mamma och hon tycker tydligen att det är roligt att lära mig japanska, och det uppskattar jag väldigt mycket. Jag lär Satoko svenska på samma gång. Jag har nu träffat alla i Satokos familj, utom hennes storebror. Jag tror faktiskt det är bara hennes mamma i familjen som vet att vi är tillsammans. Pappan jobbar ganska långt bort, så han bor inte hemma i Fukuoka. Jag träffade honom dock, han kom hem över nyår, likaså Satokos morfar. Det var riktigt trevligt. Vi satt och pratade och åt middag tillsammans. Men dom vet ju dock inte att jag och Satoko är tillsammans, dom tror att vi bara är kompisar.
Satokos mamma är jättesnäll. Hon tycker tydligen att det är jätteroligt att vi är tillsammans och stödjer oss. Dom har två hundar i huset också, som jag nämnde innan. En av hundarna, Opera, är jätteavundsjuk. Om jag sitter bredvid Satoko, eller om Satoko är nära mig så hoppar hon upp i mitt knä och börjar slicka mig i ansiktet. Hon ger sig inte heller. Jätterolig hund, men lite jobbig ibland när vi försöker prata.
Satoko kommer hem till Fukuoka igen den 10e februari. Jag längtar jättemycket. Den 14e februari är det Alla Hjärtans Dag här. Jag började tänka på vad jag skulle köpa till henne, men i Japan är det så att killar inte ger presenter den 14e februari. Det är bara tjejerna som gör det. Killar ger istället den 14e mars. White Day heter den dagen. Jag vet inte varför det är så, knasigt. Men jag ska i alla fall ge henne sin present den 14e februari. Hon är i Frankrike i hela mars, så jag kan inte ge henne den då. Mer om detta får ni höra när hon kommer hem igen till Fukuoka!

Grattis, ni har precis läst 2597 ord. Detta är en liten del av vad som hänt nu när jag inte skrivit. Det kommer mer:

Mochitsuki 28 december
Nyår 31 december
Nagano 11-16 januari


Jag skriver detta så fort som möjligt!

HA DET BRA TACK!